Älskade änglapappa
Fyra månader har nu gått sedan en till synes vanlig fredag ändrade mitt liv fullständigt. Mycket mer än jag kunde tro. Lionora var bara 1,5 månad och hade somnat bredvid mig i soffan. Jag hade också slocknat på soffan framför tv:n i vanlig ordning och hörde inte första gången telefonen ringde då ljudet var på ljudlös med vibration. Jag vaknade senare till kl 00:23 av vibrationen från ett sms. "Ring mig när du ser det här. Det är viktigt! Tid på dygnet spelar ingen roll..." Det var min lillasyster som skickat sms. ALLA kan nog förstå den iskalla känslan som infinner sig av ett sånt sms kl 00:23 natten till en lördag. Att något riktigt allvarligt hänt förstod jag ju direkt. Frågan var ju bara med vem och vad som hade hänt?
Jag hann inte/vågade inte tänka något alls faktiskt, men hade en magkänsla åt rätt håll. Min syster darrade på rösten och sa rakt ut att pappa hade gått bort. Den känslan som sedan infann sig hos mig var någon jag aldrig tidigare varit med om. Det var som att hjärnan hade ett geléhölje runt sig och orden min syster sa bara gled av och ramlade bort. Jag kunde inte registrera orden och kände faktiskt mest bara en konstig känsla av tomhet och ofattbarhet innan sorgen kom ifatt efter någon minut. Som att allt gick i slow-motion inne i huvudet och kroppen inte visste hur den skulle reagera. Min syster kom hem till mig och vi satt flera timmar och pratade och fattade nog fortfarande inte på riktigt vad som hänt. Jag rafsade direkt runt bland gamla fotoalbum för att få fram pappa och kunna se honom. Två fina bilder hittade jag som jag ställde på bordet. Det tio-pack med Ica-Basics näsdukar som låg oanvänt i skåpet och samlade damm kom plötsligt till användning.
Det är verkligen ofattbart att någon dör. Du kan inte längre träffa dem, se dem, krama dem eller ens ringa dem. Det går inte längre att göra något ogjort eller få något fint sagt som kan göra dem glada. Deras tid är liksom slut.
Jag har varit med om det tidigare då morfar, farmor, gammelfarmor mfl har gått bort, och självklart har det varit en stor sorg varje gång, men att det skulle kännas så annorlunda att förlora en förälder hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat ana. Plötsligt ramlade poletten ner hur det kan kännas för mina vänner och bekanta som återkommande delar med sig på exempelvis Facebook om sin sorg och saknad efter en nära anhörig på exempelvis årsdagen av deras bortgång, eller deras födelsedag. Som att jag plötsligt fick ett nytt verktyg att bära med mig i min verktygslåda i att förstå och respektera andra människor. En ny dimension av livet lades till.
Det var omöjligt att somna med alla känslor och tankar som fladdrade runt och trängdes överallt i kroppen. Jag har genom livet fungerat som min egen terapeut och mina läkande verktyg är att skriva och använda mig av musik på något vis. Jag tog därför min telefon och öppnade anteckningarna och skrev ett brev till pappa. Jag hade skrivit ett brev till pappa tidigare med ett starkt innehåll i försök att ge honom lite extra styrka att se ljusare på livet. Jag vet att han uppskattade brevet mycket och jag lyckades nå honom med det, det sa han gång på gång. Trots att det inte räckte hela vägen så vet jag att det kom mycket till nytta under många år och var en källa till energi för honom. Därför kändes det självklart att skriva ett till brev till pappa nu när jag visste facit av hans liv på jorden.
När brevet var klart kunde jag somna en liten stund. Med en 1,5 månaders bebis i hemmet blir sömnen inte långvarig, så efter att ha gett henne mat och fått henne att somna om fortsatte min terapi. Jag gick och dammade av tvärflöjten och hittade alla noter och låtar som jag och pappa brukade spela och sjunga ihop. Med min karaoke-app i telefonen försökte jag sjunga våra minnes-låtar. Med många gråt-pauser tog jag mig igenom låt efter låt med känslan av pappa närvarande.
En låt tog helt klart hem första priset för minnena med pappa och var den med helt klart mest snyftningar i. Nämligen "Rolling-Stones med As tears go by". Den lyssnade han ofta på när jag var liten och när jag blev äldre spelade han den på gitarr och jag sjöng eller spelade tvärflöjt till.
Senare skrev jag en egen svensk text till den för att hedra pappa. Jag och lillsyrran fick sedan hjälp av lillebror och spelade in den på CD. Den sjöngs även på begravningen av honom som höll i allt. Många sa att pappas begravning var den finaste de varit på. Jag tror det var helt enkelt för att pappa faktiskt var som en av de finaste rosorna på denna jord, bara det att han hade för många taggar runt sig som han stacks av och som gjorde det tufft för honom. Iallafall skänker minnena av min pappa mig mycket styrka som jag behöver i fortsatta livet! Tack för det finaste änglapappa!
