maklarmorsan.blogg.se

Jag har tänkt länge på en sak. Det blir allt tuffare klimat i samhället. På många sätt. När mina föräldrar var små räckte det att gå i skolan upp till och med 6:an sen kunde man gå ut som lärling nånstans och börja jobba efter det. Efter några år blev det allt vanligare att man behövde 9:an för att få jobb. Sedan utökades det till att gymnasiet var ett måste för att få jobb. Nu är det nästan ett måste med högskoleutbildning för att ens ha en chans på arbetsmarknaden. Inte ens det hjälper alla gånger nu längre. Själv har jag två stycken högskoleutbildningar till och med. Jag är glad att jag haft de förutsättningarna jag haft med både utbildning och arbete. Många har nog långtifrån de förutsättningarna som jag haft. Det bästa bagaget mamma och pappa gav mig var ett välfungerande "plugghuvud". Tack för det! De som inte utrustats med samma bagage har det desto tuffare. De som på mina föräldrars tid kunde sluta skolan redan efter åk 6, vad händer med barn idag i deras situation? De har troligen en tuffare kamp att klara sig i dagens samhälle än för 50 år sen. Bara för att man inte är duktig i skolan kan man ju vara kapabel till mycket annat och fylla en viktig funktion i samhället.

Sen har vi det här med diagnoser som verkar bli allt vanligare. Många barn och även alltfler vuxna diagnostiseras med Asperger och ADHD mm. Jag tror dock att människorna nu fungerar som de gjorde för 50 år sedan, bara det att behovet inte fanns av att placera in människor i våra kantiga lådor som vi vill göra nu. Jag förstår de som i dagens samhälle känner behov av att få en diagnos just för att det är först då de kan bli förstådda. Först då vet omgivningen i vilken fyrkantig låda de ska hämta en instruktionsbok för den personen (som att det nu finns sådana instruktionsböcker 😉). I vårt samhälle nuförtiden tror vi att vi är så förstående och tycker om det som är olika. Vi är emot rasism och kämpar mot ordet negerboll. Råkar någon säga det blossar en alltmer hätsk diskussion upp som leder till mycket mer aggression än vad det sagda N-ordet ledde till från början. Vi har Pride-festival där vi visar respekt för allas olika sexuella läggningar. Det är bra. Vi rockade sockor dagen innan Downs-syndrom dagen och det blev en jättegrej! Bra initiativ av en liten tjej som fick väldig genomslagskraft! Jag har själv turen och har berikats med en brorson som har Downs syndrom. Han är 17 år nu och världens härligaste OCH ärligaste kille! Där har vi en människa som visar kärlek och respekt till alla utan att först placera in i en fyrkantig låda och hämta en instruktionsbok. Vad vore ett släktkalas utan honom? Ja lite tråkigare och mindre spontant blir det allt. Sen är jag även berikad med en syster som fått diagnosen Asperger i vuxen ålder. För mig har hon ju alltid varit den person hon är. Inte blev hon en annan person med diagnosen? Dock tror jag hon känner en lättnad nu när omgivningen tror sig veta vilken låda de hittar hennes instruktionsbok i. Jag tycker vi kan behandla ALLA människor med respekt och acceptans oavsett diagnoser. Jag har en son som inte tycker skolan är så rolig. Vet inte om han bara är ointresserad eller om han har svårigheter på något sätt. Han tror själv att han har någon diagnos för att han har svårt i skolan. Jag tycker dock att han har rätt att få den hjälp han behöver med skolarbetet utan diagnos. Ser man att någon har svårt i skolan ska de väl få stöttning oavsett i vilken låda de hör hemma? Hade han levt för 50 år sedan på mina föräldrars skolårstid hade han troligen trivts bättre som lärling någonstans och blivit urduktig på sin grej. Istället ska han känna sig dålig och kämpa sig igenom 6 år till i skolvärlden för att få gymnasiekompetens. Det känns som att samhället är utformat som en rak väg där alla förväntas gå bredvid varandra och så fort man hamnar vid en liten stig på sidan av blir det problem för samhället. Jag tycker det är dagens samhälle som borde utredas för en diagnos. Det är samhället som blivit mer funktionshindrat, inte människorna. Bara att titta på hur föräldraförsäkring, a-kassa, barnomsorg mm är utformat. Det mesta i vårt samhälle utgår ifrån att alla familjer består av två välfungerande föräldrar som jobbar 7-16 mån-fre. Om alla hade det så fyrkantigt som samhället vill att vi ska ha det skulle varken vi människor eller samhället ha några diagnoser för då skulle inget annorlunda märkas. Nu ser det inte ut så tack och lov, då skulle vi vara ett gäng döda fiskar som simmar med strömmen allihopa och ingen utveckling skulle ske alls. Men jag tycker vi alla ska inse att det är VI allihop tillsammans som är samhället och vi är inte så förstående och accepterande som vi vill tro. Det hjälper liksom inte att sluta använda ordet negerboll, byta till regnbågsfärgad profilbild på FB och rocka sockorna. Vi måste gå mer på djupet av oss själva och vårat bemötande av ALLA människor runt oss och sluta sätta etiketter på varandra överhuvudtaget. Den ytliga pajkastningen till höger och vänster som pågår nu i media leder bara till allt större klyftor, förstår inte folk det? Och tänk på att det finns andra människor i samhället som känner sig annorlunda och utanför fast de är ljusa i hyn, heterosexuella, diagnos-lösa och lever med en mamma och en pappa i ett ordnat boende OCH får bra betyg i skolan. Jag pratar om mig själv som liten. Jag är uppväxt i en familj med sex barn (ja det var väldigt ovanligt då, alla helbiologiska syskon), pappa med alkoholproblem (finns fördomar om det?), mamma som är mormon (finns fördomar om det?), dålig ekonomi (har barn fördomar om en klasskompis med ärvda och ibland slitna och trasiga kläder?) och mitt i ett villa-område hyrde vi ett hus där hyresvärden prompt skulle ha sin skylt fastskruvad i fasaden så alla visste att vi inte bodde där på samma villkor som de andra. Fördomar om det? Så snälla tänk ett steg längre i på vilket sätt just du visar respekt mot dina medmänniskor. Jag är van att simma mot strömmen och jag kommer fortsätta med det när jag behöver det. Lever nu själv i en modern varannan-vecka konstellation 1+2+3 barn= 6 barn varannan vecka och ett barn varannan vecka. Jag tog de alla till Grönan själv med tåget i somras och möttes av både blickar och kommentarer. Inte något otrevligt dock, men visar ändå på att vi har vissa förväntningar på vad som är "normalt" och inte. Jag har ett jobb som är LÅNGT ifrån 7-16, mån-fre och jag stormtrivs med det. När min bebis som snart är 8 mån var en vecka hängde hon med mig till jobbet på ett tillträde. JAG bedömde att det gick hur bra som helst, vilket det även gjorde. Hon har sedan dess följt med på fler typer av jobb, både visningar, intag och tillträden. Hon har bara tyckt det varit kul och ofta sovit sig igenom långdragna tillträden. Det enda som gett mig en klump i magen när jag valt att jobba är andras blickar, kommentarer och tyckanden. Vissa mammor trivs säkert jättebra att bara gå hemma hela dagarna, hänga med mammor i föräldragruppen och gå på öppna förskolan. Allt det gjorde jag också med mina två äldsta barn (som för övrigt fick vara hemma på heltid båda två när nr 2 föddes) då passade det just MIG perfekt! Andra väljer att göra på andra sätt. Nu är jag i ett annat skede där annat passar just mig perfekt! Min bebis har även en pappa som kommer hem efter sitt oftast 7-16 och mån-fre jobb. Och han är kapabel och lämplig att ta hand om sin dotter lika mycket som jag faktiskt! Så då passar jag på att ge mig ut på intag och visningar kvällar och helger när hon är hemma och har det bra med sin pappa! För vi ska väl bli mer jämställda också?